måndag 23 oktober 2017

Unna dig själv

Jag satt på bussen som så många gånger förr. Det här med bussar och spårvagnar har jag inte riktigt blivit van med ännu, men att ta rätt buss hem från centrum har blivit än mindre utmaning än vad det var tidigare. Dessa bussar kan ta en i princip vart som helst och i dagstid går de dessutom tillräckligt ofta att man sällan behöver vänta i mer än fem minuter.
Just den här resan var väldigt bekväm, inte det minsta smärtsam. Jag satt på en plats med min ryggsäck på ryggen och matkassen i min hand. Då läste jag en reklam som satt på ryggstödet på bänken framför mig, en reklam för bindor. Reklamen ville att jag som kvinna skulle unna mig själv och köpa oparfymerade bindor, och genom det må bättre. Och det är nu jag undrar hur det kan kallas att unna sig när man köper bindor? Är det att unna sig att sköta om sin hygien, att skydda sina underkläder från blodfläckar en gång i månaden? Likaså skulle det väl vara att unna sig när man köper toalettpapper? Kanske det är att unna sig när man använder handtvål när man tvättar händerna eller när man använder tandkräm?

Jag vet att vi lever i ett samhälle där allting försöker normaliseras, göras lika för alla, och jag förstår och vet att det där med mens är en av de naturligaste sakerna i världen. Men varför vill då detta bolag kalla det för att unna sig när man köper vardagliga saker för sin hygien? Jag räknar det inte heller som att Unna mig när jag använder BHn, det är mer en bekvämlighets fråga.

Bussar väcker mycket känslor har jag märkt. Förra veckan skulle en gammal dam en kväll hoppa på bussen, säkert för att ta sig hem, och så märker hon busschauffören, en man, inte för gammal men inte för ung, normalvikt och vad som såg ut som normallängd också. Ingenting speciellt med den här mannen som någon annan som skulle på bussen märkte. Men just den här gamla damen tog så illa upp av den här ena detaljen att hon inte kunde hoppa på bussen och åka hem som hon hade planera utan hon visade sitt krokiga långfinger åt busschauffören och bad honom att fara "ulos Suomesta". Den här arbetande, skattebetalande mannen hade alltså utländskt ursprung, hade lite mer pigment i sin hudfärg och kolsvart hår.
Men jag förstår kvinnan, hur skulle hon kunna vara lycklig i hennes sura liv när hon inte fått unna sig på flera år eftersom hon inte haft mens på säkert 20 år. Tänk så lite det hänger på, så kanske jag bara ska vara lycklig och unna mig en gång i månaden med doftfria bindor, för en dag blir också jag en sur gammal dam, men jag har en känsla av att jag hoppar på bussen i vilket fall som helst, vem som än kör den.


Ha det bra!
-IMF

torsdag 28 september 2017

Inte ännu vuxen

Militären gör pojkar till män. Eller så sades det.
Puberteten förvandlar tjejer till kvinnor, åtminstone på utsidan.
Men insidan? Nu när jag både blivit kvinna och man, jag har genomgått puberteten och avklarat militären. Är jag vuxen nu? Är jag "färdig" i min utveckling?
Nej.
Men det är inte mitt fel, det är inte någons fel, det är så det går. Vem vet, kanske vi aldrig blir "vuxna"? Kanske vi aldrig blir helt färdiga?
Studierna började med en smäll efter Ohi On-festen som nästan tog min röst. Räkningarna faller in och studiestödet kommer först i början på oktober. Verkligheten slog mig med en tegelsten i ansiktet, och värken fick mig att vakna. Det är nu det börjar, det jag länge väntat på, utbildningen.
Och det är inte bara det att jag flyttat till en ny stad och börjat i en ny skola med nya människor. Ny miljö och nya människor tenderar att skrämma den som inte är redo, och jag vet inte om jag är redo, jag vill vara, men är jag?
Ibland måste man bara vänta och se efter

Ha det bra!

-IMF

måndag 2 januari 2017

Morgonstressen

Klockan ringer. Det är inte min utan hans, men jag vaknar ändå för det är sista gången jag ser honom på en tid. Och den här gången är det inte han som åker iväg, det är jag.

Han åker till jobbet och jag stiger upp, tvingar mig själv i duschen, men det enda jag egentligen vill är att stirra på högen med saker, inte packa ner dem, bara stirra. Jag måste ha glömt någonting, det kan inte finnas ett senario i detta universum där jag inte glömt en enda sak, men jag tror inte ens den själv när jag säger att jag antagligen inte har glömt någonting. Jag är redo.

Ja visst måste jag via apoteket, eftersom jag inte hann igår, men annars borde jag ha det mesta på plats. Men varför är klumpen i min mage ändå så stor? Jag kan knappt minnas när jag senast var såhär nervös. Jag kan inte ens tänka klart. Telefonen surrar av meddelande av bekanta, de vet vad det är för dag idag. På ett sätt är det lugnande att veta att det finns någon som tänker på mig just nu, att de tror på mig.

Jag gråter och jag skrattar. Den är äntligen här,Dagen som jag så länge väntat på, dagen då jag rycker in.












Ha det bra!

-IMF




torsdag 29 december 2016

Inlägget om julen

Julen den kom och julen den gick

Men det var en skön jul, sitta med familjen och dricka glögg, se på regnet utanför och känna doften av julmat. Kanske det var det att jag inte har länge civiltid kvar, men det kändes skönt att släppa allt för en stund och bara vara "hemma". Julklapparna blir ju visserligen mer praktiska år efter år, som t.ex. klockan jag fick. Jag hade valt ut den själv i butiken, och enda orsaken varför jag valde den var att den är vattentät och den håller smällar, för under det kommande året behöver jag inte ha en klocka som skriker "se på mig, jag är modemedveten och snygg", utan jag får se ut som vilken junt som helst. Årets överraskning var att min lillebror på 18 år hade för en gångs skull gått in i en butik och själv valt en poncho åt mig, helt otroligt.

Men iår var det nog de julklapparna jag gav bort som var de mest intressanta för mig. Det kändes som om jag iår satsade lite extra mycket på den punkten. Och det gjorde mig glad att se lyckan i deras ögon när de öppnade presenterna.


Idag träffade jag min familj sista gången före inryckning... det var pasta och film, så en ganska skön dag. Imorgon ska jag träffa lite f.d. teaterelever, har inte sett dem på flera månader. Sen är det redan nyår och efter det gäller det att packa väskan och ge sig av, spännande tider.




Ha en skön fortsättning!

-IMF

p.s. bara 4 dagar kvar

fredag 16 december 2016

Inte länge kvar

Tjena!

Nu är det inte länge kvar till staten ser till att jag får rena strumpor. 18 dagar faktiskt. Ja, eller 17 om man ska vara riktigt petnoga, eftersom det redan tekniskt sätt är fredag. Och här ligger jag i sängen med en förkylning och inte ett kilo mindre än när jag började träna. Nu är det bara att inse att det är såhär jag ser ut, och att jag måste ge allt, fast jag ser ut som en potatis.

Bitter är jag inte alls, det är jag sen en dag före jag ska in när jag märker att jag glömt precis allt det finns att glömma och ligger i feber... DÅ blir jag bitter.

Nej nu är jag bara besviken, jag skulle ha kunna göra så mycket bättre, ätit så mycket hälsosammare och tränat lite mer. Det fanns en plan, men sen kom livet i vägen.
Nåja sånt händer, och det är ju bra att hålla i bakhuvudet att det inte alltid går som planerat, och då måste man bara vara färdig att ställa upp, hur det än går.

Jag har också startat en ny blogg. Inte för att jag kommer att överge min kära Gunhild, utan för att jag vill att det ska finnas en plats dit jag kan skriva om allt som händer i milin, så att det finns en plats att gå tillbaka till när jag vill, men som inte kommer att blandas med alla andra tokigheter som händer på den här bloggen. Ja just det, den andra bloggen heter En brud i milin. ... kanske är det lame? Ja då får du kommentera om du tycker det så ändrar jag väl det då, men annars så är det där man kan läsa om hur det går, sen när det börjar gå.

Hur som helst så ska jag och min snuva sätta huvudet på dynan och försöka sova bort det värsta medan min sambo spelar TV-spel. De har ingenting med varandra att göra, men jag tänkte informera ifall någon av er undrade vad han håller på med då när jag sitter och skriver om livet.

Här är en rolig bild


Ha det bra!

-IMF

torsdag 8 december 2016

Tröttheter och nyheter

Hur otroligt är inte det att ha spelat för fullsatta salar en hel spelperiod?

...

Det är det enda jag fick ur mig några dagar sedan när jag satte mig ner och planerade senaste blogginlägg. Men där tog orden slut, det har kommit ut så mycket teater så det lyckades inte mer. Teater har tagit ut allt av mig, alla ord, alla tankar, all energi. Jag kom hem efter föreställningarna, trött och sliten, min röst var hes och jag hade svett i min panna, jag var yr och hungrig. Jag sover längre men orkar ändå inte stiga upp, och vad var det värt? Jo 2200 åskådare, så det var värt det. Men det är skönt att få en månads paus, fast allt mitt liv snurra runt nu tog slut för en stund.

Och nu när jag fick lite mer ledighet så har jag ingen lust mer. Det är bara 25 dagar kvar och ändå orkar jag inte sätta på mig joggingskorna och ta mig ut genom dörren. Jag har inte lust att lyssna på den fräscha spellistan som skulle hålla mig sällskap medan svetten skulle rinna ner för min rygg. Istället sitter jag här med mitt kalla kaffe, skriver blogg och fryser av blotta tanken av att gå ut, men jag vet att jag snart måste. Varför skulle jag fara och springa när jag snart måste iväg på ett jobb för att sedan hinna till ett annat? Varför skulle jag öda alla mina krafter när de redan håller på att ta slut? Inte idag. Kanske imorgon. Senast nästa vecka.

Men nu ska vi inte gråta för Raseborgs Ruiner kommer tillbaka i januari, fräschare än någonsin, eller så vill jag iallafall påstå. Karaktären Ida har åtminstone tröttare ben och grönare kläder, och så har vi ju hunnit vila i en månad. Och vem vet, kanske det till och med kommer att va skönt att få spela efter en så lång paus, här kommer ju julen och allt emellan. Så efter att vi ätit all mat, paketerat upp alla klappar och druckit all sprit så borde vi ara i toppform för en nypremiär.

Själv är jag inte alls förberedd för julen. Har just och just hängt upp juleljusen och handlat hela en julklapp. Hemmet är ostädat och outfiten inte planerad. Men det är ju ännu mycket tid kvar, jag hinner nog. Men inte idag. Kanske imorgon. Senast nästa vecka.



Ha det bra!

-IMF

torsdag 24 november 2016

Kanske jag inte är så dålig

Efter föreställning nr.6, då vi endast spelat för slutsåld publik, kan man ju påstå att vi är ganska bra. Komedin om småstadslivet är den pjäsen alla vill se. Och det förvånar inte mig, vi har ett bra gäng med talangfulla typer som gör sitt bästa gång efter gång. Och när vi bugar en sista gång framför dessa många många människor, kväll efter kväll, så inser jag hur lyckligt lottad jag är över att få jobba med så många häftiga personligheter.

Men kanske jag själv inte är så dum heller? Man borde ju aldrig medge att man är bra, det får en att verka som en egoist av något slag, men kanske jag den här gången måste medge att jag faktiskt gör riktigt bra ifrån mig. Till och med Västis skrev ju så.

Men nu ska vi inte överdriva. Det är fem gånger kvar, och vad som helst kan hända. Dessutom är en skrikande politiker kanske inte i allas smak, vem vet.

Men tack publiken, tack så hjärtligt mycket. Utan er skulle det inte gå, utan er skulle vi bara vara en bunt människor i olika åldrar som pratar med sig själva och använder allt för mycket smink. Tack.

Foto. Chris Senn
Ha det bra!
-IMF