onsdag 28 februari 2018

Klä på er långkalsongerna!

Det är en tid sen jag haft någonting att skriva om, någonting jag ansett att varit intressant med min vardag.

Efter militären kändes det som om jag gick på moln, jag kunde sova länge och äta vad jag vill, och det kanske känns som en självklarhet, men just för mig var det bara befriande, och för en stund så gjorde det mig lycklig. Men lycka förvandlades snabbt till tomhet, och att sova länge och äta vad man vill var inte mera någonting extra. Och jag tror att jag saknade det där någonting extra i vardagen, för nu är det inte mer någon annan som planerar mitt dagsschema, och jag bor inte mera med mina vänner och ser dem inte mer utan någon form av ansträngning, och det är okej, men det kräver att man måste försöka lite mer, vilket jag nu vet att jag inte gjorde.

Och vips var det jul och jag hade gått upp i vikt och slutat bry mig, och det verkar inte som det värsta som kan hända, men när man ser sig själv nere i gropen så känns det ganska skit. Jag sov inte bra, jag sov länge men kände mig inte utvilad utan mer som om jag hade en konstant bakfylla. hade mardrömmar och åt de mest ohälsosamma som finns att hittas. Och jo det är viktigt att älska sig som man är, men när jag inte kände mig som mig själv så kan jag inte heller älska det som finns.

Jag kan inte säga att det har skett under sedan dess, har varken hittat motivationen att börja motionera igen eller börjat någon dunder diet, men jag har hittat motivationen att stiga upp från sängen, att fokusera på mina studier och hitta ett jobb. Jag sover bättre och känner mig pigg när jag stiger upp, och har slutat vara rädd för det som komma skall, det jag inte kan kontrollera.

Så kanske det igen finns intressanta saker att skriva om i vardagen, saker som gör livet värt att leva, för det är det definitivt.

Ha det bra och klä på er långkalsonger!

-IMF

Jag var faktiskt i Berlin två veckor sen

onsdag 8 november 2017

Lektionen

Man går till skolan.
Man tar med sig sin kaffe eller sitt te eller någonting annat. Man sätter på sin dator eller tar fram sitt häfte, sin telefon, sina pennor, what not.
Man vet ungefär vad det kommer att handla om, lektionen alltså, det stod ju på internet, man kanske talade om det förra gången.
Man kollar på klockan, bara ett par timmar till lunch. Man börjar anteckna vad läraren säger, det låter nästan intressant, eller är det bara inledande, kanske det inte egentligen är intressant, men man kan inte riktigt urskilja, det finns för mycket kaffe kvar i koppen.
När kaffet tar slut blickar man igen mot klockan, bara en och en halv timme till lunch. Ja just det, man skulle ju anteckna.
Vad talar de nu om? Man fortsätter, det var bara en slide som man missade, man kan ju kolla upp det senare, det finns ju på internet. Allt finns ju på internet, varför antecknar man ens? Kanske det bara är något som finns i ryggmärken efter gymnasiet, att det hör till att anteckna? Ojdå, det har man ju inte tänkt på, att det så omedvetet fastnar, det som prentas in i flera år.
Nu har det gått två slides, nu måste man skynda för att få in allt.
Ojdå, bara en timme till lunch, nu börjar slutspurten. Man sätter sig rak i ryggen, nu ska det skrivas. Etik okej. Hur kom vi hit? Det diskuterades ju någonting helt annat just, men det var visserligen då kaffet tog slut. Borde man kola ifall det fortfarande finns biljetter till den där konserten? Eller har de ens börjat sälja ännu? Och hur var det men den där festen, skulle den där killen komma som stod och predikade om hälsosam mat på den förra festan? Man gillade honom, han var trevlig.
Tjugo minuter till lunch, nu är det ingen vits att anteckna mer, det är bara att lyssna. man stänger datorn, sätter den i väskan.
Bokstavskombinationer. Man antecknade ju vad de stod för på förra lektionen. Man öppnar datorn, hittar filan, kollar upp bokstäverna, just det det var det här. Man kollar up, jaha lunchpausen började fem minuter tidigare. Man packar ihop, nästa lektion väntar. Vad lärde vi oss? Är det någon skillnad, det finns på internet.




måndag 23 oktober 2017

Unna dig själv

Jag satt på bussen som så många gånger förr. Det här med bussar och spårvagnar har jag inte riktigt blivit van med ännu, men att ta rätt buss hem från centrum har blivit än mindre utmaning än vad det var tidigare. Dessa bussar kan ta en i princip vart som helst och i dagstid går de dessutom tillräckligt ofta att man sällan behöver vänta i mer än fem minuter.
Just den här resan var väldigt bekväm, inte det minsta smärtsam. Jag satt på en plats med min ryggsäck på ryggen och matkassen i min hand. Då läste jag en reklam som satt på ryggstödet på bänken framför mig, en reklam för bindor. Reklamen ville att jag som kvinna skulle unna mig själv och köpa oparfymerade bindor, och genom det må bättre. Och det är nu jag undrar hur det kan kallas att unna sig när man köper bindor? Är det att unna sig att sköta om sin hygien, att skydda sina underkläder från blodfläckar en gång i månaden? Likaså skulle det väl vara att unna sig när man köper toalettpapper? Kanske det är att unna sig när man använder handtvål när man tvättar händerna eller när man använder tandkräm?

Jag vet att vi lever i ett samhälle där allting försöker normaliseras, göras lika för alla, och jag förstår och vet att det där med mens är en av de naturligaste sakerna i världen. Men varför vill då detta bolag kalla det för att unna sig när man köper vardagliga saker för sin hygien? Jag räknar det inte heller som att Unna mig när jag använder BHn, det är mer en bekvämlighets fråga.

Bussar väcker mycket känslor har jag märkt. Förra veckan skulle en gammal dam en kväll hoppa på bussen, säkert för att ta sig hem, och så märker hon busschauffören, en man, inte för gammal men inte för ung, normalvikt och vad som såg ut som normallängd också. Ingenting speciellt med den här mannen som någon annan som skulle på bussen märkte. Men just den här gamla damen tog så illa upp av den här ena detaljen att hon inte kunde hoppa på bussen och åka hem som hon hade planera utan hon visade sitt krokiga långfinger åt busschauffören och bad honom att fara "ulos Suomesta". Den här arbetande, skattebetalande mannen hade alltså utländskt ursprung, hade lite mer pigment i sin hudfärg och kolsvart hår.
Men jag förstår kvinnan, hur skulle hon kunna vara lycklig i hennes sura liv när hon inte fått unna sig på flera år eftersom hon inte haft mens på säkert 20 år. Tänk så lite det hänger på, så kanske jag bara ska vara lycklig och unna mig en gång i månaden med doftfria bindor, för en dag blir också jag en sur gammal dam, men jag har en känsla av att jag hoppar på bussen i vilket fall som helst, vem som än kör den.


Ha det bra!
-IMF